En mycket obehaglig kväll

En mycket obehaglig kväll

Fastlandet väntade och det var dags att ta farväl av min tyska resepartner för att utforska den välkända riksväg 17. Där fick jag en rätt obehaglig start på resan som fick mig att ifrågasätta allt då jag grät mig till sömns den natten. Vissa dagar känns det som man kan ta världen med storm, men vissa dagar tar stormen ens värld och man står där hjälplös ynklig och sårbar. 

 

Jag och Mikael packade ihop base camp Vaeröy och han hade bokat tid hos den lokala ”läkaren” ( veterinären) för att undersöka sin tå och fick besked om han behövde åka med mig över till fastlandet för röntgen. Jag följde med till vårdcentralen och okuperade vänthallen med att ladda alla mina saker och passade på att ta en diskret liten dusch i handfatet så som vi sunkiga cyklister måste göra ibland. 

Det visade sig att hans tå kanske trots allt var bruten ( Jag var ju övertygad om att han bara var mesig) Ops.

Den kvällen tog vi färjan över till fastlandet. Kira var tvungen att vara antingen ute (men det var en kylig och blåsig natt) eller i en bur nere på bildäck men det ignorerade jag. Jag lindande in henne i min stora scarf som en liten baby och smugglade ombord henne. När vi väl klev av färjan i Bodö var det fortfarande tidigt och jag skulle vänta in att min manager Jörgen kom med nästa färja (hans semester var över och han var påväg tillbaka till Trondheim) och sen skulle vi lämna av cykeln på verkstaden hos min sponsor. 

Jag körde in cykeln och vagnen i vänthallen och rullade ihop mig i sovsäcken för att sova på några obekväma stolar. Nu skulle jag och Mikael skiljas åt. Det är märkligt hur fort man lär känna varandra när man reser ihop. Den där stela försynta och blyga tysken jag mötte för 5 dagar sen var inte samma person som jag tog farväl av den morgonen. Han var avslappnad, skämtade mycket och var väldigt öppen och det kändes precis som att säga hejdå till en gammal vän. 

P.S Han hade brutit sin tå. 

I vänthallen fick jag några få dyrbara timmar med sömn innan Jörgen kom och väckte mig. Vi hälsade på min sponsor Sporthuset/ Sport1 för att fixa nya växlar och äntligen hade mitt nya raka styre anlänt. Jag passade på att inhandla allt möjligt som jag hade upptäckts saknats/behövde bytas ut under resans första del i Lofoten. Mycket av min utrustning var inte så hållbar som jag hade hoppats på. Regn/vindjackan andades allt för lite så jag fick en ny, som sparade mig mycket plats och som hade dragkedja under armarna så man kunde få in mer luft för fuktiga svettiga turer i sommarvärmen. https://sport1.no/varemerker/norrona/bitihorn-dri1-jkt-w-2626-18-7718-caviar/  Planen var att byta ut mitt 10 år gamla slitna tält mot ett nytt, men pågrund av att det populära tältet var slut på lagret så skulle jag tvingas vänta till jag hade cyklat ner till Trondheim. Arbetet med min cykel visade sig vara mer avancerat än vad vi först hade anat, mycket behövdes bytas ut och äntligen skulle jag även få mina stänkskärmar för regniga dagar längst kusten. 

Eftersom det blev en del väntan i Bodö bestämde sig Jörgen för att stanna där över natten och vi fixade popcorn och hade filmkväll vid den storslagna Saltströmmen, världens starkaste tidvattens ström, ett extremt fint område som jag bara har besökt ett fåtal gånger tidigare. Filmen var säkert jättebra den också, jag somnade efter 10 minuter som vanligt. 

IMG_4442.JPG

Det var med en vemodig känsla jag vaknade morgonen därpå, med insikten att jag hade lämnat mitt hem bakom mig. Jag har alltid varit väldigt hårt känslomässigt bunden till Lofoten sen första gången jag kom dit, jag grät redan på färjan dit och jag visste så tydligt att "This is it." Kärlek vid första ögonkastet existerar. Men det finns en värld att utforska och mina öar i norr kommer finnas kvar, och att vakna upp med den här utsikten var ju också helt okej. 

Jag kan inte med ord uttrycka hur mycket allt stöd från Roger och Stig på Sporthuset har varit. Den snabba servicen men att slänga sig runt och bygga om hela min cykel men också allt stöd med ny hållbar utrustning gör att jag kan slappna av och känna att jag har en stabil grund. Nu är cykeln och utrustningen på plats, resten är upp till mig och även om jag inte har den fysiska styrkan så kommer jag väl få den mentala, och mina svaga punkter kommer stärkas längst vägen. Då anade jag inte att min nästa utmaning väntade bara runt hörnet. 

Efter att jag och Jörgen tog farväl cyklade jag iväg i regnet och det riktigt pirrade i magen vid tanken på att den outforskade Kystriksveien väntade på mig.  Jag lämnade trygga välbekanta områden, vänner och ett helt liv bakom mig. Nu var jag själv, på gott och ont.

När man reser med hund på det här sättet är det många personer som söker kontakt och önskar att prata om resan. Folk bjuder på kaffe, fika och vill gärna hjälpa till. Jag kan lätt vara naiv och tro för gott om folk, det är något som jag ständigt arbetar på. Längst vägen mötte jag en man som bjöd på kaffe och vi pratade affärsideer en bra stund innan han ville visa mig en perfekt tältplats i närheten eftersom det förväntades bli en hel del regn. Sagt och gjort, tältplatsen var magisk fin men precis innan vi skiljdes åt fick jag en stark obehagskänsla. Ut ifrån det blå började han berätta att han var singel, skryta hur bra han är i ett förhållande och göra tydligt reklam för sig själv. Det var då det slog mig - han är det enda som vet var jag är. Telefonen fungerade inte, det var nästan eller ingen trafik i närheten och det började mörkna fort. Jag kunde välja att stanna och ta risken eller bara ge mig av så fort jag kunde.

Med ett klent halv falskt leende tackade jag för hjälpen och låtsades att jag tänkte tälta där, men så fort han försvann slängde jag mig på cykeln och även om det störtregnade, var iskallt och ingen sikt alls i vad som kändes som evighetslånga uppförsbackar så cyklade jag för livet. Mellan varven hade jag täckning på telefon och tog några samtal för att lugna ner mig. Klockan började närma sig midnatt, det var bara djupa diken på sidorna och tät skog. Men framför allt..bara en väg. Ville han hitta mig nu skulle det vara hur lätt som helst.

Jag måste in i skogen och gömma mig var allt jag tänkte på och när jag äntligen såg en liten öppning tog jag mig chans och släpade in cykeln och vagnen i det täta små buskarna. Jag fick koppla lös trailern för att få det till och när jag äntligen hade mig kommit upp ur det djupa diket insåg jag mitt misstag - det finns en liten spärr som är livsnödvändig för att kunna köra med trailern - den som håller fast det med cykeln. En liten 5 cm låsmekanism Den hade trillat av i det täta små buskarna och höga gräset. 

I över 20 minuter letade jag och regnet bara öste ner och gjorde allt ännu svårare, batterierna i pannlampan glappade och hjärtat slog extra fort. Utan den där kan jag inte fortsätta. Precis när jag var påväg att ge upp hittade jag den, tårarna rann ner för mina kinder och jag var både psykiskt och fysiskt utmattad vid det laget. Dessutom är jag löjligt mörkrädd - min kanske största utmaning med att resa själv och tälta i mörka djupa skogar. Jag hade helt enkelt lovat mig själv att verkligen försöka slå läger innan mörkret kom om kvällarna. Men den här kvällen var det inte en chans. Det fanns inget utrymme för mitt tält här, och jag släpade tillbaka allt ut på vägen. 

Telefonen pep till. Han hade hört av sig för att ge en komplimang om mitt fina namn, som matchade min fina kropp. Väldigt affärsmässigt, vi kan nog sammarbeta fint -_- Jag fick mina aningar bekräftade och kunde bara hoppas att han inte var en sådan sjuk jävel som skulle komma efter mig bara för att han visste att jag var själv ute i skogen.

Efter kort tids letande hittade jag ett träsk med en perfekt plats att gömma både cykel och tält. Myren var blöt men jag klarade inte ett steg till. Min tält är ju torrt iallafall, tänkte jag. I den kolsvarta natten slog jag upp tältet fortare än jag trodde var möjligt och väl där inne lindade jag in mig i sovsäcken. Här är jag trygg. Axlarna sjönk ner, Kira kröp tätt intill mig och lugnet infann sig. 

Regnet smattrade på tältet, ner genom tältduken, in och på mig och mitt ansikte och dränkte sovsäcken sakta. Perfekt, det var bara det som fattades nu, inte ens tältet är inte vattentätt längre. 

Ångesten sköljde över mig, vad har jag gett mig in på? Varför gör jag det här mot mig själv? 

Dagen efteråt  klättrade jag upp för ännu ett fjäll och möttes av den här utsikten och då fick jag mitt svar. 

Det här gör det värt det. 

saltstarumen_.jpg