En främling längst vägen

Den morgonen vaknade jag upp i baksätet på bilen, rejält inlindad i alla lager med ull och höll den stackars hunden så tätt intill mig så hon knappt kunde andas. Ibland skämtar vi och säger att det finns inte sommar i norr, bara grön och vit vinter. Jag antar att det här är den gröna vintern, även om allt var mest grått ute. Det här är NordNorge, rått, blött och kargt. Trots alla mina lager av ull kände jag mig naken mot naturen. Ynklig och ödmjuk. 

Jörgen körde tillbaka norrut och innan han åkte speglade mig själv i backspegeln på bilen, och blev ganska förskräckt över vad jag såg. Som cyklist blir man väl van vid sin egna stank efter ett tag men jag behövde göra något åt det. Trots den råa vinden och väldigt få plusgrader slängde jag av mig kläderna och tog en snabbt liten dopp en en liten sjö allt för nära vägen. Jag hukade mig ner när det kom bilar i närheten och försökte gömma mig bakom en allt för liten handduk. Vad som kan ha varit 5 minuter kändes som 50. Ska det här vara skoj? Jag kunde inte känna mina egna fötter så jag dubbelkollade om dem fanns kvar. Still there..check. 

Med blåa tår och frostigt hår cyklade jag vidare. Den här dagen kan bara bli bättre. Och det blev den. För längst vägen mötte jag en annan cyklist - Michael från Tyskland.

michael 3.jpg

Vi bestämde oss fort för att resa tillsammans ett par dagar, och jag måste gjort ett fruktansvärt bra första intryck eftersom jag vid det här laget nästan hade tappat rösten helt. Jag inget annat val än att vara tyst, även om folk säger att det inte är min grej att vara tyst. Michael överaskade mig och köpte ingefära och citron, och fram emot kvällen kunde jag få ur mig några enstaka ord.

Vi cyklade förbi bron utanför Sund och på vår högra sida kunde vi se en brant stig som slingrade sig upp mellan fjällen. Jag hade ingen aning om vad som dolde sig där uppe, men jag var fast besluten om att utforska det så vi parkerade våra cyklar och gömde större delen av packningen, och tog bara med oss det mest nödvändiga för natten. 

Uppe på toppen nådde vi det som heter Solbjørnvannet, och trots att molen hade återvänt och sikten var skymd kunde vi ana att vi hade hittat ett litet paradis. Speciellt för Michael som har en stor passion för att fiska. Men den natten blev fångsten bara en klen liten fisk som fick en andra chans här i livet men Michael hade en reservplan. Dagen innan hade han varit ut med båt och fångat färsk torsk som vi stekte vid midnatt innan vi kröp in i tälten. 

Han verkar helt okej den där killen. Väldigt snäll men lite stel och reserverad, vilket gör mig lätt obekväm. Men jag slår vad om att så fort jag får min röst tillbaka kan jag få honom att mjukna upp lite.  

Det blir ett litet social experiment när man sätter två helt olika personer isolerade på toppen av ett fjäll på obestämd tid. För det blev det, då vi kom överens om att vänta in att molnen skulle försvinna innan vi packade och gav oss ner till vägen igen. Då, hade vi ingen aning om hur lång tid det skulle ta...

Sund logo left new.jpg