Vid världens ände

Vid världens ände

När kommer sommaren tillbaka? Jag envisades med att sticka ut mina små nakna tår i det blöta gräset utanför tältet och låtsas att solen sken i mitt ansikte.  Jag och främlingen i tältet intill mig fick vänta längre än vad vi hade tänkt på att se solen igen. Men det var värt det. Vid gryningen när vi skulle ge oss av kom hon äntligen tillbaka, och då förstod vi att det hade varit värt flera dagars väntan. 

Vi fyllde våra dagar uppe i fjällen med misslyckat fiske, fjällvandringar och Kira lärde sig att äta hjortron på rätt sätt. Eftersom hon är galet besatt av mat så härmar hon mig och äter allt jag äter, men det tog en liten stund för henne att förstå att man inte skall äta hela plantan, utan bara själva bäret. Hon var helt extas och åt mängder av hjortron så jag fick stoppa henne tillslut och bära hem henne till tältet. 

Kira hjortron.jpg

Så kom regnet och där satt jag och främlingen isolerade i var  sitt tält - härligt stelt som det bara kan bli när man inte vill tränga sig på för mycket ;) Tillslut tittade han förbi mitt tält med varm dryck och eftersom jag var törstig släppte jag in honom. Där satt vi - så lång ifrån varandra som det är möjligt i mitt 2 manna tält, men samtidigt närmare än någonsin. Helt oväntat började samtalen flyta på och plötsligt satt vi och berättade om våra misslyckade kärlekshistorier som om vi hade känt varandra i åratal. 

Eftersom jag är van vid att möta nya människor konstant både via jobb och privat så hoppar jag ofta över den här lära känna biten och bygga upp tillit innan jag öppnar mig. Jag har helt enkelt inte tid om alla korta möten skall hinna nå en djupare nivå. Det är på gott och ont, men det resulterar ofta i att jag får god kontakt med folk direkt och att det automatiskt blir väldigt avslappnat, som om vi är goda vänner sen förr men bara inte har pratat förut. Men det fungerar inte med alla, och det är sällsynt att jag känner att det behövs en uppvärmningsfas innan man når den nivån men det är spännande att utmana sig själv så som jag har gjort nu. Det är en konst att  försöka tona ner mig själv lite mer och inte vara brutalt öppen och ärlig direkt, för det kan faktiskt skrämma vissa människor.

Michael var riktigt skoj att umgås med, så vi bestämde oss för att dela vägen några dagar till och cykla ner mot Reine och ta färjan till ön Röst - en plats som jag har drömt om att besöka i 11 år. Han skulle sedan vidare mot en annan ö, Værøy men eftersom jag hade varit där tidigare så var det tveksamt om jag ville följa med dit. 

Det var otroligt rogivande att vara uppe i fjällen och det kändes som om det bara var vi tre och som inget annat existerade eftersom vi inte såg en enda männsika på flera dager. Den gryningen då vi packade ihop för att skynda oss till färjan kom solen äntligen tillbaka och det glittrade i fjällsjön nedanför våra tält.

Tent Solbjörnvatnet.jpg

Nu var allt perfekt, lagom varmt, blå himmel och strålande sol. Jag är alltid känslosam när jag färdas sista biten av E10 ner mot Reine, förbi Hamnöy och Sakrisöy med utsikt emot den mäktiga Reinefjorden. Det här är tveklöst det vackraste området på öarna och att få avsluta mina år i Lofoten just en sån här morgon gjorde att mina ögon fylldes med tårar och vägen suddades ut framför mig. 

Rorbu, Lofoten

Rorbu, Lofoten

Vid färjeläget i Reine kom ett kvinna fram och började prata med mig, och frågade om min vagn till Kira - en Explorer från Nordic Cab. Hon var nyfiken på att köpa en egen trailer till deras hund och plötsligt frågade hon om jag inte hade jobbat på Smart Hotel i Tromsö. Världen är löjligt liten, hon hade varit en av mina hotellgäster 3 månader tidigare och jag hade till och med en bild på min mobil där Kira ligger på rygg i hennes knä. Jag fylldes av en härligt värme när jag tänkte tillbaka på hotellet och alla fina hotellgäster. Här stod jag på min cykel påväg ut i världen, och just nu ville jag bara tillbaka till det lilla hotellet i Tromsö men världens skönaste kolleger och alla gulliga gäster. Jag drog en djup suck och skämdes lite över vilken arbetsnarkoman jag faktiskt är, jag behöver den här resan nu för det är inte normalt. 

Någonstans längst vägen kommer jag finna ett sätt att kombinera mitt behov av att arbeta med människor och service med att cykla, jag är övertygad att det kommer ske men jag vet inte hur. Oavsett blir det svårt att få möta alla gästerna, och det är ju just dem här möterna som jag brinner mest för. Redan som 16 åring började jag hitta turister på gatorna som vandrade runt och inte hade någonstans att bo och tog med dem hem. 

nära reine.jpg

 

Väl ombord på färjan rev det lite i hjärtat. Det är hejdå nu, på riktigt. Det kändes helt okej trots allt, men det var ett farväl som saknades. Min bästa vän. Vi hade försökt få tag på varandra men misslyckats och naivt såg jag mig om på färjan om han kanske råkade var här. Det var bara en känsla jag fick, och jag vet att han ibland kör lastbil ut till öarna.

Vi hade inte träffats på evigheter, men där satt han faktiskt! Helt otroligt. Lyckan var totalt. Vi kramade om varandra hårt, och äntligen hade jag fått mitt perfekta slut på mitt äventyr i Lofoten. Det var meningen att jag skulle ge mig av nu, det var jag säker på.