Att ha världen för sig själv när alla andra sover

 

Vid 4 tiden på morgonen åt jag middag och bara njöt av att vara helt helt ensam och blev sittandes och bara andas in den friska havsluften. Tystnaden var total. 

20507433_1085744574860777_2743599987043717483_o.jpg
20507434_1085772618191306_2689659912471374885_o.jpg

Vägen slingrade sig vidare upp mot ett litet fjäll och jag stod nu inför min första utmaning. Jag lyckades tajma in morgontrafiken i det som jag började klättra uppför fjället. 

Det började bli rejält varmt ute och dessutom hade jag fortfarande feber. Min packning var totalt cirka 78 kg, med cykel, cykelvagn packning hund och all mat. Jag var för svag så jag fick trycka cykeln uppför fjället och insåg fort att det här kommer kännas på kroppen så då utvecklad jag min pigvin teknik med att gå bredbent över min lilla cykel och vagga fram och tillbaka sidledes som en pigvin samtidigt som jag sköt cykeln framåt med höften. Jag var blyg i början och såg till att inga bilar såg med eftersom det måste se ganska märkligt ut. 

20451956_1085746784860556_1718403232133312460_o.jpg

Det var första gången jag hade bockstyre på en cykel och växlarna satt längst ner på styret, så jag råkade växla ibland genom att slå i knäna och när jag äntligen kunde åka nerför fjället insåg jag att jag inte kunde nå handbromsen tillräckligt för att kunde bromsa hårt. Mina händer var för små och efter att försökt justera det så fanns det ingen annan utväg än att vänta över en vecka på att få levererat ett helt nytt styre och bygga om cykeln och växlarna hos min sponsor Sporthuset i Bodö. Min tanke var att lämna Lofoten ganska snart och ge mig ut på okända vägar längst Norges kust, men när vädret skulle vara helt perfekt och över 30 grader senare i veckan så kändes det inte så farligt att bli kvar här trots allt. 

Jag lyckades ta mig fram till mina vänner och tacksamheten av att få komma in i Mona och Andreas hus och äta en rejäl frukost för att sen bara slänga mig i sängen var obeskrivligt stor. Igen kände jag mig svag och tankarna kröp sig sakta på mig - Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen det här jag vill? Eller är det bara en sätt för mig att fly? Dagarna som följde vaggades jag fram och tillbaka i min osäkerhet. Borde jag inte vara lycklig nu? Var tog lyckan vägen som sköljde genom min kropp för bara några dagar sen? Känslan av att allt var mer rätt än någonsin tidigare. Att jag var precis där det var meningen att jag skulle vara i livet.

Andreas och Monas stöd gjorde en stor skillnad, och de fick mig sakta men säkert att inse att det var för att jag var sjuk och ynklig som allt kändes extra överväldigande. Jag har en inre liten krigare i mig och hon kommer erövra vägen igen så fort hon har återhämtat sig totalt. 

Tunga moln vandrade över himmelen och träden fick ge vika för den kraftiga blåsten. Här satt jag och drack te under Monas hemmagjorda fluffiga rosa filt och tittade på tv. Som vilket vanligt liv som helst. Tanken på att ge mig ut där var allt annat än lockande och jag kurade ihop mig ännu mer och sög frenetiskt på min halstablett. Om jag bara kunde lära mig att vara tyst emellanåt skulle jag återhämta mig så mycket fortare. Mamma säger att det är Gud som straffar mig för att jag pratar för mycket.