Första gryningen

Första gryningen

Tidigt på morgonen vaknade jag djupfryst i mitt tält. Kira hade vandrat in och ut ur sovsäcken och vid ett tillfälle hade jag inte orkat hålla mig vaken när hon hade tagit sig ut och jag vaknade nu av att hon var milt panikslagen och ville krypa tätt intill mig. Hon hade nog somnat lika hårt som jag och tvingats vakna av kylan. Det var bara 6-7 grader ute och dimman låt tät. Det här var första gryningen i mitt nya liv längst vägen. 

20424231_1085734878195080_5176225190212189179_o.jpg

Men en sådan vacker morgon. Allt kändes så rätt. Jag kokade min gröt, omgiven av pyttesmå krabbor kröp omkring på stranden. 

20449044_1085767091525192_1219700310084335168_o.jpg

Tystnaden var total. Vi och naturen, som om det var allt som existerade. 

Jag tog mitt sista piller av antibiotikan. Min kropp signalerade tydligt att jag kanske startat lite för tidigt och jag kände mig svag och darrig. Min plan var att cykla 3 mil idag och tälta med en vännina som cyklade i motsatt riktning. 

Men först tänkte jag titta förbi en av mina närmsta vänner en mil bort, klockan var bara 5 men han hade lagt ut nyckeln till mig så jag kunde sova där på soffan tills han vaknade och vi kunde äta frukost ihop och säga hejdå.

Efter Rörvikstunnelen möttes jag av tätare dimma, och en fruktansvärd motvind. Jag kunde känna att jag hade feber, och jag har cyklat den här vägen förr, det är en väldigt enkel väg men med mitt tungt lastade ekipage och min svaga kropp var det här mer än vad jag kunde hantera. 

Jag snubblade in i hans hus och efter att jag hittade soffan tog det inte många minuter innan jag somnade hårt och länge. Jag kunde inte acceptera att jag inte var fysiskt i form för att starta resan men mot slutet på dagen fick jag lämna återbud till min vän Luna och säga att jag nog måste se till att sova inne inatt och inte kunde möta henne några mil bort. 

Det visade sig att hon kände mig vän ganska väl, och på grund av det sjunkande temperaturen och kraftiga vinden tog även hon skydd för natten hemma hos honom. Vi rensade ut min packning och jag bestämde mig för att lämna av en del saker som jag inte behövde än och min vän Eilif kunde sända till Sverige.  Han lagade sin specialrätt och kvällen fylldes av uppmuntrande samtal, och skratt. Det var kanske den här slags medicinen som jag behövde. Att känna att det var okej att stanna upp lite till, lyssna på kroppen och bara njuta av goda vänner sällskap när jag hade chansen. 

Jag spenderade några dagar på soffan och tog det extremt lugnt. En av kvällarna tog Jörgen med mig ut vid en sjö runt hörnet för min efterlängtade fiskekurs och min sista dag i området låg havet spegelblankt och Eilif som jag bodde hos tog med både mig, Jörgen och Lisa ut på en kajaktur. Givetvis fick även Kira följa med. 

kajak.JPG
Street art by Pøbel  Gimsøya .

Street art by Pøbel Gimsøya.

Den kvällen bestämde jag mig för att cykla vidare, total 53 km till mina vänner Mona och Andreas och ta en liten omväg som jag endast har färdats längst några gånger tidigare. 

Jag ville utnyttja den vackra sommarnatten och att ha världen helt för mig själv när alla andra sov. 

20423884_1085736634861571_8667392710482842832_o.jpg

Midnight in Lofoten