Vilda Vackra Værøy

Vilda Vackra Værøy

Kanske hade Frode rätt om att vi borde stanna här på ön med mottot: "The world can kiss our ass because we are on Værøy." För kan det bli mycket bättre än det här? Tack vilda vackra Værøy för ett fantastiskt litet äventyr, fina männsikor och storslagen natur. Oslagbart! 

Våran guide Frode väntade vid färjeläget som avtalat, extremt entusiastiskt även om han inte kom ihåg mig överhuvudtaget. Jag var orolig att jag inte skulle känna igen honom, det var trots allt över 8 år sen sist som han guidade mig runt på den lilla ön. Min bäste vän väntade i kön för att åka på färjan, han hade lastat färdigt på Værøy och det här skulle vara sista gången på väldigt länge som jag skulle få träffa honom. Jag vinkade hysterisk och tackade för all hjälp.

Den svala sommarnatten var obeskrivligt vacker. När vi hade lämnat av cyklarna körde Frode oss till andra sidan ön för att hinna se på solnedgången och vi spenderade timmar att utforska varje liten vrå och han tog oss med på en resa genom tiden med alla sina berättelser. Så blev det så som det ofta blir, när man liftar med folk på natten - samtalen blir ofta blir lite känslosammare. Plötsligt satt vi där med tårar i våra ögon och hade väldigt känsliga men fina samtal. 

Den natten sov vi under bar himmel i vårat nya lilla paradis. Vi vaknade till klarblå himmel, totalt vindstilla och nästa 30 grader varmt.  Vid 10tiden möts alltid Frode och ett gäng vänner vid ett cafè utanför den lokala matbutiken och vi gick dit för att äta frukost med grabbarna. Det visade sig att en av Frodes vänner skulle ta med sig lite folk och åka båt till en avlägsen grymt vacker strand och jag tog tillfället i akt och bjöd in både mig, Michael och Kira. Jag menar...man kan ju inte få mer än ett nej? Michael skämdes men jag bara ignorerade det, och när en annan av vännerna skulle ut och fiska vid midnatt så log jag bara ett obehagligt stort leende också hade vi ordnat oss fisketur till kvällen. Han hade mycket att lära den där blyga pojken, möjligheter får man inte, dem tar man helt enkelt. 

33A780F2-9189-4753-8B12-E58B3E4346C8.JPG

Dimman rullade in över fjällen när vi närmade oss stranden, men som tur var kom den aldrig till vår del av stranden och vi spenderade hela dagen med att bada, grilla och dricka cider under den stekande solen. Det var svårt att greppa att vi befann oss så långt norr om polarcirkeln.

Kira passade på att bekanta sig med Værøys alla lokalinnevånare som grillade korv och hon spenderade cirka en 20 minuter vid (eller på) varje person som hade något ätbart innan hon roterade till nästa person. Jag låtsades att det inte var min hund. 

vollyboll.jpg
Vaeroy 1.jpg

Plötsligt hade även jag bekantat mig med halva ön och kände mig som hemma. Många var nyfikna på vad vi gjorde där, och vi var garanterat det enda turisterna. Mest exotiskt var nog ändå Michaels cykelbränna som vittnade om en lång cykeltur från Tyskland och det var många som ville ta och känna på hans ben för att se om det var på riktigt. 

DSC04251 (1).JPG
Här är jag på en strand med mina Tour de France lår 

Här är jag på en strand med mina Tour de France lår 

Vi tog en promenad till stranden lite längre bort, och det var då Michael halkade till på några stenar. Inget märkvärdigt där och då men ganska snart efteråt började hans tå att svälla upp och han började gnälla om att det gjorde ont. Jag ställde mig upp och ropade ut om vi hade någon sjuksköterska på stranden (halva Værøys befolkning var ju där (30 personer?) så jag listade ut att det säkert fanns en som kunde hjälpa oss. Det visade sig att kvinnan som satt bredvid Michael var sjuksköterska och hon konstaterade att den nog inte var bruten utan att han bara hade stukat det. Jag tänkte mest att han var mesig. Den hängde ju fortfarande kvar där, så illa kunde det väl inte vara. Hemresan gick i en hysterisk fart och vi hade live musik ombord och folk som sjöng glatt men Kira var helt utslagen och märkte ingenting även om båten slog kraftigt mot vågorna emellanåt och jag höll i mig krampaktigt. Coolare hund får man leta efter. Ingen reaktion alls.

strand 4.jpg

 

Eftersom kvällens alla planer blev inställda bjöd Frode in oss till sin man cave - en sliten husvagn med en liten minibar. Han ordnade gratistaxi för oss, det var långt att gå. En hel gata bort. Stolt introducerade han oss för sin nyaste upptäckt - Baileys Iced Coffee. På en ö som denna hade man väl snarare förväntat sig hembränt i en dunk. Frode är stolt över sin ö, riktigt stolt och han förstod inte riktigt poängen med att jag skulle cykla vidare ut i världen - allt man kan drömma om finns ju faktiskt på Værøy, vad mer kan man önska sig av livet? Han kom med några kreativa affäridèer och hans ögon lyste av entusiasm. Tillsammans kunde vi göra den här ön ännu bättre, om det ens var möjligt? Han bad mig överväga om vi inte skulle flytta dit också skickade han med oss en torrfisk att gnaga på och varsin Baileys. Tänk på det här nu, sa han och bad oss starta nästa morgon med var sin Baileys och se ut över det storslagna landskapet och upprepa:

"The world can kiss our ass because we are on Værøy." 

bailys logo.jpg