Midnattsolens farväl

Midnattsolens farväl

Inatt är sista natten med midnattssol i Lofoten. Nu börjar den vackraste tiden på året, då solen snuddar vid horisonten och himlen målas intensivt röd. Jag har bestämt mig för att vrida på dygnet för att cykla ensam genom Lofoten på natten och njuta av stillheten. 

 

Jag cyklade bara runt hörnet, 7 km -  precis som planerat, till en oförglömlig vacker plats vid havet. Det blev en väldigt intensiv sista dag före avresa och jag klarade knappt av att slå upp tältet vid gryningen, men trots det blev det inte mer än ett par timmars sömn.  Det var närmare 30 grader varm och både jag och Kira kröp från det kokheta tältet ner i havet för ett morgondopp.

IMG_4336.JPG

På kvällen kom Lisa förbi med vin och vi grillade och såg ut över havet och Lofotens märkliga fjäll och pratade i evigheter om allt som hänt sen vi träffades sist för ett år sen. Då hela min värld var upp och ner. Då allting vände. Min tacksamhet kan inte beskrivas med ord. Ibland vandrar främligar in i ens liv, just när man behöver det som mest. Lisa var en av de, och även om allt var kaos så fick hon mig att le och alla de små stunderna vi sågs gjorde den där sommaren så mycket lättare.  

Jag mår så mycket bättre än vad jag har gjort på länge, länge. Känslan av att jag har gjort rätt val att ge mig ut i världen är överväldigande. Små tårar smög sig ner längst mina kinder. Det här är livet, varför har jag väntat så länge med att tillåta mig själv att leva och ta ett ögonblick och bara vara? 

11313023_699226333536742_2000224419986972057_o.jpg

Imorgon beger jag mig vidare söderut för att säga farväl till fler vänner och om bara några dagar planerar jag att lämna mina hemtrakter helt. Det här blir min mjukstart, det är mer än tillräckligt. Det är så mycket att ta in att jag finner inga ord att beskriva för er. Nu är tältet allt jag har, mitt enda hem. Inget är sig likt från det liv jag är van vid. Kontorsarbete, stress och hjärnan på konstant högvarv.

20506942_1085765378192030_648011520352454596_o.jpg

Nu är allt är nytt, främmade, skrämmande och lockande på samma gång. Jag är ju till och med värdelös på att byta däck, för att inte tala om att mecka med cykeln men jag antar att jag kommer vänja mig längst vägen. Dessutom är jag löjligt mörkrädd. Men..jag gillar ju trots allt utmaningar och har lovat att ge upp att försöka göra allt så himla perfekt. Just nu är jag lite förvirrad, förstörd och förhoppningsfull - och det är helt okej. Jag gillar mig själv iallafall, även om det verkar vara tabu att säga att man har total 30års kris. En dag kommer jag växa mig starkare, och erövra vägen med stil. Var den än tar mig i världen. Jag är öppen för överaskningar och små mirakel. 

Jag kröp ihop i sovsäcken och drog Kira rätt intill mig då dimman rullade in över fjällen och när temperaturen sjönk drastiskt utanför tältet somnade jag in i en djup dvala.