Konsten att släppa taget

Konsten att släppa taget

Ondagen 24 Maj avslutades ett kapitel av mitt liv och jag flyttade från Tromsö. Det har varit två fantastiska vintrar och jag har hittat flera dyrbara vänner.

Visst gör det ont att släppa taget av allt som har varit hela min värld sista tiden, det tänker jag inte förneka. Den där trygga lilla bubblan. Och just i Tromsö hade jag allt..naturen, lagom puls, underbara vänner och ett jobb jag verkligen trivdes med. Men jag vet att jag måste ge mig av nu, jag känner det allt för starkt för att kunna förneka det och Tromsö finns alltid kvar.

I sista minuten bestämde sig två av mina vänner från jobbet sig för att köra mig till Lofoten och spendera några dagar här och den där tunga flyttdagen förvandlades plötsligt till en road trip fylld med skratt och blev så mycket lättare än vad jag hade kunnat föreställt mig. Tillsammans gjorde vi något fint av det sorgliga och de följde mig en liten bit på resan mot att våga släppa taget.

 

18742209_10203224681654677_392346434_o.jpg

För 11 år sen liftade jag till NordNorge och sen dess har mitt hjärta hört hemma här i norrskenet och midnattsolens land. Jag har gjort många misslyckade försök att flytta härifrån tills jag insåg att jag är löjligt förälskad i Lofoten men jag kan inte se mig själv leva här året runt men valde att spenderade alla mina sommrar i Lofoten. Under 9 år hade jag Östersund i mellersta Sverige som mitt vinterhem- bra pendlingsavstånd. Jag antar att man får lite skev avståndsuppfattning när man bor så långt norrut. Allt under 100 mil blir plötsligt nära. När jag kände att jag var klar med Östersund bytte jag ut det mot Tromsö för ett par år sen. Lofoten på sommaren, Tromsö på vintern - det bästa av två världar tänkte jag. Men just nu är inte ens det tillräckligt.

På Onsdags kvällen vred jag om nyckeln och gick in i min helt egna lägenhet i Lofoten, Svolvaer. Min lägenhet som jag äger råkade stå ledig, min hyresgäst var bortrest just den här veckan, och nu sitter jag här i min helt egna soffa, i skuggan av livet jag också byggt upp här i 11 år. Yttligare ett kapitel som skall avslutas, saker som skall packas och vänner som jag inte blir att se på evigheter.

Det borde göra ont, det borde kännas mer än såhär. Men det har gjort ont så länge nu, helt från sommaren 2016 då jag insåg att det är dax att gå vidare i livet, livet här skulle bli det samma här efter en stor arbetskonflikt, och det som höll mig fast mest av allt sista åren var mitt allt för högt älskade jobb. Det jobbet som blev Isabelle, allt jag var och lite till. Det jobbet som jag älskade mer än mig själv och alla kring mig. Jag var på många sätt lycklig att få jobba med min hobby och min stora passion, men jag vet att jag är så mycket mer än det. Men för att det skulle fungera fick all min energi gå till det. Allt eller inget.  Det fanns inga gränser på min kärlek för det där jobbet och det är farligt.

Det är ingen som kommer tacka dig om du jobbar dig till gränsen av utbrändhet, du är alltid utbytbar i deras ögon. Men jag vet mycket väl att ingen blir att älska det jobbet ens hälften så mycket som jag gjorde. Jag gjorde det till min uppgift här i livet att göra det bästa jag kunde av det lilla jag hade när jag började där, och se vad bra det blev =)

Jag var säker på att jag byggde upp det som skulle bli resten av mitt liv och jag gav allt. Men är inte livet mer än så?

Jag saknar att känna mig levande, för något annat än bara jobbet. Jag vill utforska vem den där Isabelle är jag som tappade bort någonstans längst vägen.

Livet vid vägen väntar, jag vill känna vinden i håret, frihetskänslan av att kunna göra varje dag till precis det jag känner för där och då och helt enkelt komma lite närmare naturen och få tid att bara leva. Resten av världen får vänta, det kommer alltid vara jobb och folk som behöver mig och jag måste lära mig att sätta tydliga gränser, jag och så många andra där ute.

Det är dax att släppa taget om allt som har varit och våga satsa på det jag verkligen vill och har hållt tillbaka allt för länge. Jag säger inte farväl till mina vänner, vi ses igen någonstans i världen det är jag säker på. Jag vet att jag kommer vara värdelös på att hålla kontanten för att leva där och då blir att ta allt mitt focus nu men det betyder inte att jag kommer glömma er. Även om jag befinner mig en halv värld bort så finns ni alltid med mig ändå.

Tack för allt stöd både från vänner och totala främlingar. Nu kör vi!

Här kommer länken till dagens intervju live från Lofoten på NRK radio.