Norr om Polarcirkeln

Norr om Polarcirkeln

Det här är rätt val. Jag är tillbaka i Lofoten, svag, ynklig - fortfarande på antibiotika men mentalt redo. Små steg framåt. Jag skall cykla ensam med min hund genom Norge och Sverige innan jag möter upp Ellen för att ta mig vidare söderut. Det hela är för stort för mig att förstå just nu - i natt startar jag mitt äventyr hemifrån till världen på cykel. 

F635D3B3-157E-42A5-B80A-62BB34C37D00.JPG

 

Det är underligt hur livet faller på plats. Det var inte världens undergång att bli fast hos Jörgen just den veckan, även om jag mådde väldigt dåligt och det kändes som att det aldrig skulle bli bättre. Det visade sig att han ovasett hade tänkt att ta en road trip norrut till Lofoten när han hade semester en vecka senare så jag, Kira, cykel, vagn och all packning fick följa med. Först när vi åkte över gränsen till NordNorge så började det pirra i magen. Nu är det bara timmar kvar. I Bodö besökte vi min sponsor Sporthuset, Sport1 där jag bytte ut större delen av min utrustning. Dessutom övertalade Jörgen mig att köpa fiskespö och utlovade en fiskekurs i Lofoten, så jag kan fånga min egen mat runt om i världen. Jag är verkligen nybörjare på det här men det är ett steg i rätt riktning och jag ser fram emot att kunna fixa min egen mat när jag befinner mig på mer öde platser. 

32F9AAEF-B312-4E1A-9A7B-1AF8CE8D77D7.JPG

Vid förjeläget till Moskenes i Lofoten hamnade vi brevid ett gäng svenska killar som skulle besöka området för första gången. Jag kunde inte kontrollera mitt sjuka arbetsbehov av att guida dem genom öarna och plötsligt hade jag gjort en lång detaljerad reseplan för deras dagar vid världens vackraste öar. Allt från var de kan övernatta, äta, gå ut på kvällarna till storslagen natur och härliga fjällturer. 

För ett ögonblick trodde jag att min passion och stolthet över öriket hade lämnat mig, men jag får nog inse att det alltid kommer vara en del av mig. Även om jag cyklar en halv värld bort, kommer den här platsen för alltid att en speciell plats i mitt hjärta. Jag är hopplöst förälskad. 

Vi närmade oss land och jag kunde se det mäktiga fjällmassiven skjuta upp från havet. Mina ögon fylldes med tårar. 11 år på världens vackraste plats, tänk var lycklig jag har varit att få kalla det här för mitt hem.

Små steg i taget, sakta sakta har jag släppt taget. Jag trodde att det skulle vara enklare, men det var inte så lätt trots omständigheterna. Nu är jag tacksam att jag lät det ta tid, för just inatt, först just nu är jag totalt redo för att starta äventyret.