På obestämd tid

På obestämd tid

Många tror att jag trotsar årstiderna och cyklar nonstop till Sibirien som ett slags race, för att sen ta en selfie när jag kommer fram på mig och mina frostiga ögonfransar. Jag klarade det! Stryter om hur fort jag cyklat, och hur tufft det var när jag nästan frös ihjäl i Sibirien mitt i vintern. Jättecoolt. Sen tar jag ett flyg hem och fortsätter jobba ihjäl mig för att köpa tusen saker som jag faktiskt inte alls behöver. Jag anade inte att det skulle vara så svårt för resten av världen att förstå...

På Göteborgs centralstation hittade jag "Weeping girl" av Laura Ford. Jag stannade upp för en stund och kände så igen mig själv. 

På Göteborgs centralstation hittade jag "Weeping girl" av Laura Ford. Jag stannade upp för en stund och kände så igen mig själv. 

Det har tagit av i media sista tiden och jag har stängt av resten av världen. Jag blir helt enkelt för frustrerad. "Det är ju kallt i Sibirien!" Säger folk. No shit? Really? Tack för upplysningen, det hade jag ingen aning om. "Du cyklar väl 10 mil per dag i branta fjäll med hunden och din jättepackning?" Givetvis gör jag det -_- 

Varför är det så svårt för resten av världen att förstå? När kom vi till den punkten då allt måste mätas och vi måste imponera på varandra eller bevisa något för oss själva? 

När gick allt fel?

Om jag säger att jag ger mig ut på en cykeltur på obestämd tid till obestämd plats är det väldigt få som förstår. Nomad? Säger man det drar folk fort slutsatsen av att man flyr från något. Nej jag flyr inte från något, jag gör det här för att livet inte ska fly från mig. För att fånga varje ögonblick. 

Jag brukar inte bry mig om vad folk tycker, men det är berör mig helt enkelt och väcker många frågor. Var är världen påväg? När blev det någonsin fel att prioritera sina drömmar?

Det är skitsamma om jag slutar upp i Kamchatka, eller totalt andra sidan jorden. Det handlar om att starta och om att våga slänga sig ut där och släppa taget om allt som varit.  Våga priortiera mig själv och ta vara på livets dyrbara dagar. Jag har kanske inte valt den enklaste vägen – men vem säger att livet skall vara så enkelt hela tiden? Kanske ändrar jag destination, slutar upp på en helt annan plats men det är också helt okej. Då har jag valt det och då finns det en anledning till det. För min del reser jag inte för att komma fram någonstans, men för att resa. Målet är själva resan och att skapa oförglömliga minnen längst vägen..någonstans ut i världen.

Det var kanske därför jag blev extra glad när jag hittade en journalist där ute som faktiskt förstod mig totalt, som skrev sanningen precis så som det faktiskt är. Så all ära till Jonas Solberger på LT i Östersund. Här kan ni läsa hela artikeln 😉