Att lämna de som betyder mest

Att lämna de som betyder mest

Planen under våren har varit att ta en två månaders uppvärmningstur i USA med ett gäng cyklister, men jag har börjat överväga - skall jag helt enkelt starta mitt stora äventyr redan nu och skippa USA? Ta mig norrut igen - och starta utanför lägenheten och allt det som har varit mitt liv de sista 11 åren. Starta mitt egna stora äventyr hemma vid dörrtröskeln.  Hemifrån till världen. Hade inte det varit perfekt? Hade inte det varit så mycket bättre? 

Jag fumlar i mörkret, efter kvällar på Göteborg cykelverkstad och ett misslyckat försök att bygga ihop en egen cykel - tiden räckte helt enkelt inte till så var jag tillbaka på noll. Den där j-vla cykeln. Ingen i Sverige verkar kunna ge mig en tydlig pekpinne på vilken storlek jag bör ha på cyklen jag har valt, Surly Long Haul Trucker. Jag får olika bud överallt, och det finns inga tillgängliga i Sverige att prova ut i min lilla storlek. Trots mätningar återstår stor osäkerhet. Så billigast och enklast blir helt enkelt att köpa den på plats i USA. 

Min plan har hela våren varit att åka på en uppvärmningsresa i USA tillsammans med ett gäng både nybörjare och erfarna cyklister, tvärs över USA och göra världen lite bättre med att hjälpa gårdar längst vägen och lära sig att leva mer i balans med naturen. Det tyckte jag lät som en bra plan. Då.

25A37986-1899-42F3-98D7-46CAEE07644F.jpeg

 

Sen gjorde jag en löjlig lite operation under foten och skuttade runt på kryckor i maj, och foten kommer inte vara återställd förrän i slutet på Juni. Då är gänget i USA redan halvvägs in i det stora äventyret. Det hade säkert varit helt fantastikt men efter att ha följt dem på internet fick jag mest intrycket av att det var ett gäng halvmilitanta veganer och det skulle säkert inte vara så pupulärt om jag dök upp där utan bambutandborste, hampaunderkläder och jag skulle förmodligen behöva smyga in en salamibit lite diskret under läppen om köttbehovet blev för stort. Dessutom verkade gruppen redan ganska splittrad och helt enkelt så börjar det kännas fel. Men när jag väl har bestämt mig för något är jag oftast ganska envis och får det att fungera på något sätt ändå. 

Nu har jag iallafall en resepartner. Via en cykelgrupp på internet hittade jag en tjej från USA som heter Ellen. Hon bor utanför Oslo och vi tog en intensiv 24 timmars dejt då jag sov över hos henne och vi fick tid att få ett intryck av varandra. Jag tror det där kan bli riktigt bra. Hon är precis den slags resepartner jag söker - skinn på näsan, rolig, spontan, avslappnad men kan också vara väldigt skärpt och focuserad när det behövs.  Vi planerar redan våran utrustning ihop, och hon är klar med sina studier i mitten av September då jag är klar med min uppvärmningstur och har hunnit mellanlanda och packa om hos familjen. Den här pusselbiten känns så rätt, och det är en av dem mest grundläggande. Jag kan gärna resa själv en del av resan, men önskar generellt att dela den här upplevelsen med någon, men givetvis inte vem som helst. Efter att jag har varit med i många tidningar och i radio har jag fått en hel del främlingar som har hört av sig, varav 70% skickar bilder på sin vältränade kropp och önskar att vara min livvakt under den farliga resan till Sibirien -_- Jag tror jag föredrar Ellen ;)  Hon tog med mig till en cykelförening i Oslo och jag blev med på en av deras möten för att försöka lära mig lite av grunderna i att kunna fixa min egen cykel när något går fel längst vägen och fick många användbara tips för resan som var guld värt.  

BBBF488E-C8BF-414C-B69B-64611DA8CBD5.jpeg

 

Resten börjar också falla på plats. Jag har haft väldigt problem med mina fötter sista tiden och behövde både bra stötdämpande skor, vattenavisande och rejäla specialsulor för att inte känna konstant värk. Det tar vanligtvis en mindre evighet att få fixa det eftersom det är långa köer. Via Löp & Skokliniken i Göteborg fick jag all hjälp jag behövde och extra effektivt och fort så jag kan resa iväg som planerat. Det tog bara några dagar så fick foten den avlastningen den behövde och jag kan nu gå som vanligt så fort min fot har läkt helt efter operationen. Jag tror aldrig jag har insett exakt hur beroende jag har varit av dessa specialsulor innan jag fick uppleva smärtan att vara utan i några månader. Mot slutet kunde jag knappt gå ner till matbutiken utan att gråta av värk när jag kom hem. 

Hem..just ja. Vad är det? Jag borde ge mig av snart. Här är allt så tillfälligt, väskorna är snart färdigpackade. Jag sover på mormors gröna soffa och är omgiven av torkade blommor och börjar digga hennes låtar från 1940. Ofta gråter jag mig till sömns av rädsla att hon inte skall finnas här när jag kommer tillbaka. Hon är ju ändå 94 år. " Du är min favoritperson i hela världen." Sa hon idag och tittade ut över hamnen. Jag vet att hon vill att jag stannar hos henne men jag hoppas att hon förstår att vi har alla vår egen väg att vandra. Min väg är bara lite speciell..